Min gud har större *** än din gud

”… millions of dead motherfuckers, all because they gave the wrong answer to the God question: ”Do you believe in God?” ”No.” Boom! Dead. ”Do you believe in God?” ”Yes…” ”Do you believe in my God?” ”No.” Boom! Dead. ”My god has a bigger dick than your god!” George Carlin. Från “Back in Town”, 1996)

Har ni märkt det också, i den offentliga debatten och i samtal mellan vänner och bekanta?

Att den svenskfödde medelålders mannen söker sig till kristendomen, att allt fler män pratar om gud (den kristna), hans främste profet Jesus och de ”värderingar” dessa två står för.

Femtiotalets mansideal – kroppsarbetaren/familjeöverhuvudet/chefen/beskyddaren – är på dekis och den mannens tjänster är inte längre efterfrågade. Han kan bara se på när ett efter ett av hans gamla privilegier ifrågasätts och i många fall avskaffas.

Att som författare, journalist eller debattör öppet bekämpa till exempel kvinnors rätt till likabehandling kan vara lika med socialt (och sannolikt även sexuellt) självmord. Hos vänstermännen finns även risken att man då hamnar på samma lag som högerkristna och Sverigedemokrater. Vad göra?

Jo, man skaffar sig en annan, mindre kontroversiell, fiende – den invandrade muslimske mannen.

Den svenskfödde pekar på honom och säger; ”han är emot jämställdhet, han föraktar kvinnor”. Detta är till viss del sant. Många muslimska män radikaliseras i sin tro i mötet med det svenska samhället, just för att de ser sina gamla privilegier försvinna. Men de är självklart inte direkt orsak till den svenskföddes olust och vilsenhet.

Dessa författare, journalister eller vad som kan vara, som tidigare byggt sina tankevärldar efter andra mäns ritningar, företrädesvis Marx, Freud och Tingsten, söker nu nya fräscha ideal, och finner – kristendomen.

Utifrån denna välbekanta ideologi utkämpar de sedan ett heligt krig mot det främmande. Där finns också en färdig symbolvärld med korsfarare som skyddar vita kvinnor från fruktansvärda övergrepp, gud/mannen som fader, mannen som muskelstark kropp, osv.

Den svenskfödde mannen vill gärna tro att han kämpar för de västerländska värderingarna, men i själva verket blir han alltmer lik sin föreställda fiende.

George Carlin hade mycket att säga om religion. Bland annat skapade han en egen lista med budord, där det sista och viktigaste var: ”Thou shalt keep thy religion to thyself.”

Här är hans klassiska rutin ”Religion is bullshit”:

George Carlin avled 2008. Hans aska ströddes utan några som helst ceremonier.

Från P Mary till Mary J

Så var det med allt Bengt gjorde. Det var skevt, det var konstigt – men inte på något punkigt eller konstnärligt sätt – bara konstigt. Det var sällan originellt, nästan alltid lite töntigt och många gånger skitdåligt. Han blev min idol.

Jag öppnade dörren och där satt han, med ett stort fyrkantigt skägg och en guldtand i överkäken. Han vred huvudet sakta åt mitt håll; ”till mina lektioner kommer man i tid”. Jag förstod omedelbart att det var sant. Det var ingen indirekt uppmaning, han sa bara som det var – till hans lektioner kom man i tid. Och jag förstod på mina klasskompisars miner att man dessutom höll käften på hans lektioner. Om man inte sjöng, förstås. Eller svarade på direkta frågor från magistern.

När det ringde ut – eller ringde gjorde det inte, i den här skolan spelades en melankolisk melodi i högtalarsystemet inför varje rast, en melodi som den här dagen skapade känslan av att det verkligen var slut, det var bokstavligen ute med oss, nu dör vi och sedan rullar eftertexterna – när det dystra plingplonget ekade över skolgården, så avlutade Bengt ”Proud Mary” med en våldsam attack på bastangenterna, slängde igen locket med en smäll och ställde sig framme vid katedern med armarna i kors. Vi blev sittande, blick stilla, torra i halsen efter alla Creedencelåtar. Under denna tystnad, efter att ha spänt ögonen i oss en efter en; sa han: ”Jag tänker starta ett band, är det nån som vill vara med?”

Jag ville bara skrika jaaa! Det var ju vad jag drömde om när jag satt och plinkade på min synt till Queen och ELO; tänk om någon kunde fråga ”jag tänker starta ett band, är det någon som vill vara med?”. I min dröm var inte denna någon en trettiofemårig före detta legosoldat med stora svettfläckar under armarna, som dessutom var helt jävla galen, men ändå.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig: Vi fick inte välja låtar själva och Bengt frågade aldrig oss om låtidéer. Han lät sin fru sy upp scenkläder – ljusblå skjortor i blankt tyg med vita byxor till –  som skulle ha varit töntiga under vilken epok som helst, han bestämde enväldigt vem som skulle sjunga eller spela vad, han valde själv namn på bandet – ”Skolk” – och struntade i våra ballare, engelska förslag, han drev oss – sitt band – som ett företag eller ett fotbollslag på någon internatskola. Och vi skämdes för honom. Trots allt han gjorde för oss, trots att han satsade egna pengar i en skivinspelning, så skämdes vi för honom. När vi var i studion, en riktig skivstudio, så sabbade han allt genom att visa sina engelska texter för teknikern, som generat mumlade ”beautyfull”, fast vi alla visste att de var hemska. Ändå stannade vi kvar.

Varför? För att det skulle leda till en karriär som musiker? Dansbandsmusiker i så fall och det ville ingen bli. En ohejdbar vilja till att stå på scen? Knappast. I hans sällskap blev vi ju töntar. Och för en fjortonåring finns det bara en sak som är värre än att vara töntig; att vara töntig inför trettio, hundra eller trehundra andra fjortonåringar.

Själv fick jag svaret en helt vanlig rep-måndag. Jag kom för tidigt och klev in i ett samtal mellan Bengt och trumläraren Marcos, som de balla killarna i hyreshusen tog lektioner hos. Bengt avbröt sig genast, skröt med hur duktig jag blivit, tryckte ned mig på pianostolen och beordrade mig att spela kompet till hans senaste låt, fyra ackord; Dm-G-Am-F. Jag började trevande och alldeles för snabbt, men hittade snart ett sväng – ”fick feeling” – som Bengt brukade säga och hamrade allt ivrigare, trots att svetten rann ner i ögonen. Marcos lyssnade artigt, och önskade sig hem till Chile igen, eller ännu längre bort. Bengt nickade takten, brett leende, ivrigt tuggande, gnolande några fraser om ”eagels in the sky”.

Jag ville mörda honom då, men hamrade på, för jag visste vad han tänkte: ”Jag tror på dig grabben, jag är stolt över dig och när jag blir gammal så ska du ta över”. Han var fan inte klok. Men tack för det!

Olagligt att vara offer

DN i dag:

”Fängelse eller böter som straff för att bära heltäckande slöja på allmän plats kan bli verklighet i Belgien. På torsdagen röstar parlamentet om det kontroversiella lagförslaget som förväntas gå igenom med stor majoritet, och kan öppna för liknande förbud i andra europeiska länder.” (Läs hela artikeln)

Belgisk logik:

Problem – Vuxna kvinnor som täcker ansiktet har inte valt det själva. De är offer för en kultur där kvinnan är underordnad mannen. Burkan är en symbol för denna maktordning.

Lösning – Förbjud offret att bära symbolen, så upphör förtrycket.

Nya förslag i samma anda (som säkert skulle funka i Sverige också):

Förbjud kvinnor att bära blåmärken, gips, bandage och tandproteser offentligt – så kommer män sluta misshandla dem. Förbjud kvinnor att gå till ett arbete där hon får mindre betalt än sina manliga kollegor, straffa kvinnor som inte lyckas ta sig in börsbolagens styrelser … Listan kan göras lång.

Låt inte barnen komma till dem

Efter påvens ovilja att ta tag i problemet med sexuella övergrepp inom sin kyrka, måste man ställa sig frågan: Vad är det som är så svårt?

Förutom det uppenbara lagbrottet, har ju dessa pedofila präster även brutit mot celibatet – och dessutom gjort det genom att ha sex med personer av samma kön.

Här har vi alltså tre mycket starka skäl för uppsägning:

Våldtäkt – I Sverige behövs inget tvång eller våld, för att brottet ska klassas så, om offret är under 15 år.

Brott mot celibatet – Här har prästen ifråga brutit ett löfte till sin gud.

(En åsikt som ofta framförts är att celibatet skulle vara orsak till pedofilbrotten. Det är en konstig och skrämmande tanke. Menar man då att män som av olika anledningar inte har tillgång till vuxna sexuella relationer, automatiskt ser sig om efter ett barn …?)

Homosexualitet – Att vara homosexuell är ingen synd enligt den katolska läran, däremot att utföra homosexuella handlingar. Vilket det ju handlar om i en majoritet av fallen.

Trots detta gör kyrkan i princip ingenting. Varför?

Svaret är nog att självkritik är fullständigt livsfarligt för religiösa institutioner – speciellt för en kyrka med ett så tydlig och sträng hierarki. Börjar folk tvivla på prästernas ofelbarhet,  dröjer det inte länge innan de börjar ifrågasätta själva dogmerna – ”varför ska vi bry oss, när inte ens prästerna gör det?” – och därifrån är steget inte långt till att utmana påven om hans makt över själarna.

Katolska kyrkan sitter i en rävsax. Fortsätter den sopa problemen under mattan, kommer kritiken och ilskan världen över öka till orkanstyrka. Om den istället erkänner sina misstag, gör bot och rensar ut rötäggen, kommer den uppfattas som svag – ja, mänsklig. Båda vägarna leder till undergång.

SvD sammanfattar läget:

The Onion om påvens damage control: